sprattagg [sprättägg utan prickar]

Att åka bort och komma hem är en konstig känsla. Stockholm var sig likt. Disigt, grått, blött, stressigt och aldeles underbart. Jag älskar att vara förälskad i Stockholm. Känslan av att ta ett spontanflyg över havet och landa i Stockholm kändes härligt och konstigt. Nästan mediokert. Det kändes som att komma hem. Samma känsla hade jag för snart fyra år sen när jag för första gången åkte hem till Gotland när jag precis flyttat till Stockholm. Det har gått för kort tid för att få den där fantastiska känslan. Det kändes som om jag bodde där. Som vanligt.

Enda skillnaden var nog alla kramar, varma ord och frågor om hur jag hade det här hemma på ön. Det värmde. Jag blev upprymd av alla spontana kramar och glada miner. Hälsade på hos Vianor, både i Fruängen och i Globen. Kunde inte riktigt hålla fingrarna borta och jobbade nån timme i Globen. Som igår. Fredagen avlöpte hemma hos Beatrice som bjöd på Lammkött. Inte unga pojkar då utan Mange, Tobbe, Hule och jag frossade på Lammstek med rårakor och kantarellsås. Rödvinet dracks, det disskuterades förhållande, baruppfostran och konstiga relationer i alla dess former. Många skratt, tokiga historier och det kändes varmt.

Klockan närmade sig midnatt och det bar iväg till älskade Pub Anchor. Hule skjutsade mig och Mange in. När jag stog i det duggande regnet en kall oktoberkväll på Sveavägen 90 och tittade på puben som jag gått till de senaste åren kändes det bra. Alla hälsade glatt och de undrade om jag kunde renovera alla hus nu. Väl inne i folkvimlet så hittade jag Micke, Jimmy, Jennie och Jeanette ståendes vid ett bord. Ekonomen Micke dök upp och gastade om att han minsann skulle spara pengar och gå hem. Klockan 12. Med en rosa drink för 130 spänn i handen. Skilda meningar om vad det igentligen handlade om. Men underhållande. Det dök upp fler bekanta ansikten och kvällen var trevlig. Den enda som inte visade sig som jag kände mig riktigt besviken på var Ronny.

Väl hemma runt tvåtiden insåg jag att soffplatsen inne hos Micke var körd. Där "sov" ju Micke och Jennie. Eftersom Tärnell inte behagade att ha sin mobila telefon igång så bestämde jag mig för att knoppa i hans säng. Jag drog täcket över huvudet och slumrade just till. Då, mitt i natten hör jag - rassel, dunk, raaaas - ute i hallen. Jimpa har kommit hem. Med ett fruntimmer! 0 - 1 Jimmy - Evelina. Han tänkte inte hela vägen fram när han missade detaljen att jag skulle sova i hans säng. Jag blundar hårt och hoppas bittert att den kvinnliga stämman är Jimpas pung som klämdes i dörren. Icke.

Kabrak! Vardagsrummsdörren (sovrumsdörren i det här fallet) bokstavligen taget sparklas in, Jimpa gör en kunglig entre med ett fruntimmer hängandes i håret i vänsterhanden. Han kastar med sin man till hår (läs: tunnhårighets komplex som komenseras med längd) och gastar -FLYTTA PÅ DIG EVVE! JAG SKA FAN DUNDRA! Jag genomgår en inre kris på två sekunder när jag samtidigt sneglar på skålen som är fylld till bredden med fejkviagra på bordet, inser att Hell No! och reser mig upp ur sängen. Jimpa sneglar på mig och det stackars fruntimmret tittar på mig och säger med pipig röst till Jimpa, att så kan du väl inte göra. Fnitter. Jag räknar ut att Micke och Jennie har somnat och ber Jimpa om ett täcke. Han sliter upp sin morgonrock som mer liknar en leopardmönstrad negligé än en morgonrock och säger att den är skön. Sen tittar han på mig med uppspelta ögon och frågar, som den gentleman han är, - Föresten, du behöver inte gå. Du kan vara med!?. Jag stänger dörren om mig som svar och smyger in i Mickes rum. Så tyst jag kan (mina smita hemmifrån mitt i natten egenskaper kommer till hands) flyttar jag på IKEA kassen med tvätt från hans minimala soffa. Typ 120 lång. Tittar på negligén/morgonrocken och konstaterar att den inte kommer hjälpa ett smack. Ser Elisés spjälsäng och hennes lilla spjälsängstäcke som jag drar över mig. (Det täcker från halva låret till tuttarna ungefär) och somnar som en mackaron.

Dagen efter gymnastiserar Micke, vi spelar bengitarr och Jimpa visar mer hud än man vill. Jag sticker till Solnacentrum och möter upp Michaela och Elise. Handlar lite prylar och fikar. Åker hem roddar biljetter och drar med Micke, Jennie och Jimpa till partaj hos Teresa i Aspudden. Löjligt trevlig tillställning med många högjudda gestikulerande berättelser, öl och fantastiska skratt. Misslyckat krogval, en snabbis på Anchor och sen gammalt återseende i Hässelbytrakten.

Vaknar med det största skavsåret norra Europa har skådat sen andra världskriget. Drar på mig mina fejk Dr martens och går med mycket möda ner till Hässelby Livs för att handla ost. Ja, på ön så tillhandahåller de inte guds gåva i fetaostväg från Turkiet/Iran, producerat i Danmark, som får en att få orala multiorgasmer för 49,98 kilot. Jag köper på mig och affärsägaren hälsar glatt på mig. Antingen för att han känner igen mig, eller för att jag handlade ost för 400 spänn? Vem vet? Stapplar till tunnelbanan då jag kommer på att jag inte har så brått, vintertiden slog ju i kraft, jag fick en timme. Slappar på tunnelbanan in till centralen. Gråter nästan när jag pinar mig till Lush för att köpa shampokakor till min mamma och läppbalsam och duschtvål till mig själv. Som lämpligtvis hette Rock Star. (Vanilj och vit choklad doft?)

Kommer mirakulöst på pendeln till Ulriksdal trots det analkande derbyt på Råsunda mellan Bajjen och AIK. Fullt på tåget. Jag får stå med min bultande skavsårsfot. Vid det här laget tror jag att min häl lossnat. Om det inte hade regnat så mycket hade jag nog dragit av mig skon. Men sjukdom istället för ont? Nja. När jag går av pendeln och tittar upp för backen jag ska gå så får jag tvärångest. Jag får en känsla av att det är dags att ringa färdtjänst. Foten kommer lossna. Jag stapplar mig upp tårarna rinner, foten svider och bultar. Hoppas den ramlar av! Jag måste se ut som Lisbeth Salander efter att hon blivit våldtagen av Bjurman. Stripigt otvättat hår, kängor, svart jacka, en aldeles för tung påse med fucking ost och haltandes som om jag haft ofrivilligt analsex i en månad. Alternativt just förlöst tvillingar. Jag kommer efter mycket om och men iaf in i lgh och kastar av mig de hemska skorna. FREEDOM! Plåstrar om foten jag inte ens vill se och börjar förbereda hemgång.

Blir bjuden på middag av Mcihaela och tar taxi till Bromma. I väntan på flyget läser jag ut "Bitterfittan" och reflekterar sakta över min helg hemma i Stockholm. Behövlig, oväntad och annorlunda.

Frisör, jag ska aldrig bli frisör. Usch villket otacksamt jobb. Bara sitta och gegga random folk i huvudet. Klia lite i hårbotten, ta en kaffeslurk och inse att Bengt-Olovs snagg ligger i botten och simmar (du vet som när man drömmer om att tandborstet lossnar från tandborsten och man är så torr i käften så man vill kräkas, vaknar och inser att man svalt sin partners kaluffs, ja det har hänt. Burr) sitta i en taskig ställning hela dagen och tvingas le fånigt och prata om vädret hundra gånger per dag, disskutera Berits mans prostataproblem och få höra både det ena och det andra som man verkligen inte vill höra. (Dessutom ha en sax i handen hela tiden som man vet att man skulle kunna döda sin kund med, men tvingas hålla tillbaka den impulsen för att inte hamna i fängelse.) Dessutom vill jag ha bestämt för mig att jag läst något någonstans om att frisörer (eller var det gynekologer?) är den personen som du väljer att disskutera dina privata problem med. Och att den normala individen inte återkommer till en frisör om frisören i fråga inte kunnat hålla en god konversation. Som då lämpligtvis är personkemistiskt anpassad till just den kunden. Fatta att det är samma krav på en frisör som en psykolog?! Sinnessjukt! Ja anledningen till att jag tar upp det här kanske skulle vara på sin plats att förklara här, Britney, vårat Mannesubstitut har börjat praktisera hos Ida. Ida jobbar som frisör i Klintehamn och idag var jag där och Britney fick tvätta mitt hår och tuppera kamen. Ida klippte dessutom till min vildvuxna nacke. Snygga tider!

Imorgon ska jag tillbringa dagen med att jobba på mitt grupparbete med min Clematisgrupp. Ska till Gotlandsarkivet och gräva efter ombyggnadsrestriktioner. Mäkta intressant. Sen ska jag bege mig tillbaka till Gotlands metropol Rocky Harbour. Där ska jag tillbringa en timme eller så på gymmet med mamma. Jag har ju blivit lurad att bli hennes PT. Får se vad tanten tål imorgon. Kvällen innehåller nog en öl eller två på Rindi med gruppkamrater för att fira att arbetet är klart.

Helt klart innehållsrik helg. Michaela och Jenny var på besök från Hufudstaden. Det vart rödvinsfnitter, kladdkaka, misikquiz och utgång. Många skratt vällagad mat och en mycket spännande fotografering på Ekstakusten. Fotograferingen vart extraordinärt bra. Jag kan tyvärr inte publicera bilderna ännu av två anledningra delvis pga att det var mycket naket och sen för att alla är oretucherade och jag vill ha en sida att lägga upp allt på. Det här börjar ju bli kul! Nyttigt för mig att testa på. Men resultatet i mina ögon blev iaf väldans bra.

Ibland kan man önska att tiden kunde gå saktare, så man får njuta av det rolig längre, men samtidigt så är jag ganska glad över att tiden rinner iväg fort. Mycket krångliga tankar om rätt och fel just nu. Om vad som igentligen är sanning och inte. Helgen med vännerna kunde ha varat i flera dagar till. Jag hade hur roligt som helst och hade verkligen saknat Michaela. Men resten. Med de finurliga tankarna som jag inte kan sträcka ut kunde ha försvunnit direkt. Shit happens fick en ny innebörd.

Jag blir tokig på saker jag inte kan tyda eller läsa. Säkerligen är det inte meningen, däremot skulle jag vilja kunna räta ut alla mina frågetecken. Varför måste jag vara så omständig? Så jävla krävande och omöjlig.

Nu får det vara nog på allt ömkande. Träningen börjar imorgon. Då jävlar. Annat och enklare saker att fundera på. Argumenterande tal på torsdag och snart ny kursstart. Hell yeah. Resten kommer lösa sig..

Den omöjliga uppgiften skall genomföras imorgon. Talhelvetet ska hållas. Jag våndas något så fruktansvärt. Störtlöjligt. Jag har disskuterat ämnet till förbannelse med alla andra klasskompisar idag. Och alla, förutom ett par få undantag som i mina ögon då automatiskt är utomjordingar, har samma problem som jag. Den allra briljantaste lösningen vore väl att då skrota talhelvetet och skita i den uppgiften eftersom 99,93 procent av klassen har issues med att hålla talhelvetet inför oss andra. Inte fan en minimal pytte uns av lugn sköljer över mig när de andra säger att de minst mår lika dåligt. Inte ett dugg. Om möjligt blir ångesten värre. FAN! Men icke. Talhelvetet måste hållas. Innerst inne är det något jag vill klara av. Just få uppgiften i handen, "Du ska hålla ett talhelvete" och känna att "-Yes! Det här blir kul" men det enda jag vill göra är att sakta men säkert försvinna från jordens yta och dö. Jag har allvarligt funderat på att bryta mitt vänstra ben på mitten av smalbenet för att hamna på akuten, men tanken på att göra talhelvetet hög på morfin gör mig ännu värre till mods. Så jag började fundera över tänkbara psykiska sjukdomstillstånd man kan fejka. Bli skvatt galen? Bita lektorn i benet och börja skälla? Börja tugga fradga och dunka huvudet i bordet demonstrativit som en 3åring som inte vill äta fiskpinnar? Nej minsann! Jag ska gå upp där imorgon, skaka och svettas som om jag vistades i en bastu och led av parkinsson. Stamma mig fram till vad jag ska prata om och ha samma färg som brandbilen i ansiktet, fast blå då! Jag ska fanimig klara den töntiga jävla uppgiften att hålla ett talhelvete på 3 ynka minuter om falsifiering och verifiering. Jag om någon, som kan snacka hålor i marken om onödiga ämnen, tjata mig blå om mina åsikter och aldrig kan hålla käften när jag ska, borde väl för i helvete klara av att hålla ett löjligt talhelvete?! Jag kommer vara så sjukt förbannad när jag ska ställa mig upp i klassrummet att jag säkerligen bokstavligen kommer skrika mitt talhelvete för att jag är så jävla frustrerad och nervös. Och sen när jag sagt "Tack som fan" så kommer jag inse mitt miserabla misstag och bryta ihop av skratt de resterande 24 sekunderna av 3minuters talhelvetet.

När ska det ta slut? Aldrig någonsin får man sitta ner och vila lite. Helvetet bröt ut i Söndags. Många ledsna samtal, gråt, skrik och osäkerhet. Oro och logistikproblem. Sen äntligen trygghet i att personen var hemma. Just när man tror det är filbunkelungt, allt löser sig och den som gjort fel får ta sina konsekvenser. Nej då drar allt igång igen med anhöriga, hotbild och förhör. Någon måtta får det väl vara? Hur kommer det sig att jag automatiskt låser dörren och är vaksam? Helvetet har bara börjat. Var så lugna. Skrattretande tragiskt. Här tror man att man har vuxna människor runt sig. Tillslut urartar leken till något som är över gränsen.

Jag vet att jag bryr mig mycket, ibland för mycket. Men jag mår inte bra om jag vet att peronen inte känner sig trygg. Jag har ett obotligt behov av att ta hand om. Att på något sätt dämpa min egna oro genom att hålla om. För tillfället är allt lungt. Hjälp kommer imorgon med fler som kan bry sig och dela det ansvaret med mig. Men det kommer inte sluta där. Jag kommer inte ha det lättare eller känna lättnad om personen flyttas, men jag kommer må bättre när ansvaret i egenskap av familj upprätthålls av fler än mig. Just nu känner jag lugn, trygghet och säkerhet på att det här är något bra. Äntligen kan man sopa rent och allt är glasklart. Allvar eller inte nu kör vi!

Valbara kurser valda, vägledningsamtal imorgon. Skolan börjar likna något. Imorgon är en fullspäckad dag med tvättid först och främst. Städa hos mormor och morfar, träffa gruppen med handledare, vägledningsmöte och senare på kvällen ett möte till. Spännande men fullt upp. Har precis, i gott sällskap, färdigställt mitt tal tills på Torsdag eftermiddag. Tre minuter långt. Det ser jävligt bra ut. Lagom flummit, proffsigt och Evelinistiskt. Pratat med Alvar Hallgrens Bygg idag med och skapat första kontaketn för framtida jobb och högskolepoängsbaserad praktik. Jag kan alltså får högskolepoäng och bli bidragsberättigad för vanligt jobb. Jippie! Det börjar ordna sig. Ska bara ta mig igenom avslutningen på de två nuvarande kurserna med en hel hög muntliga redovisningar först. Helvetet i mina ögon. Sen är skiten avklarad. Då har jag bevist för mig själv att jag kommit över min fobi för att prata inför grupp. Förhoppningsvis överlever jag.

Appråpå det, jag tänkte på det kvällen efter att vi fått uppgiften presenterad. Jag har stått på Vianor i ett och etthalvt år och pratat om däck framför en hel kö av kunder jag inte känner, självsäkert, sakligt och övertygande. Jag har haft kunder, kollegor och yrkespraktiserande proffs hängandes över mig när jag jobbat och förklarat för dom vad jag har gjort och varför i normal ton och inte kännt någon ångest eller osäkerhet. Jag tänker göra samma sak på Torsdag då jag ska hålla talhelvetet. Det kommer gå fenomenalt bra. Eller hur?

Nu kom den, som en blixt från klar himmel, saknaden och längtan tillbaka till Stockholm. Jag undrade vart den var någonstans. För allt har kännts så löjligt bra här nere på ön. Men idag, på eftermiddagskvisten så kom den. Lite små smygande sådär försiktigt och grep tag i mig. Ganska skönt må jag säga. Jag har väntat länge på saknaden. Nu är den här. Tillfället var väl inget extraordinärt sådär, jag räffsade och vinterstädade trädgården hemma hos Mamma i vanlig ordning i oktobertider. Vi grillade lite, klippte gräset, körde löven till tippen och njöt av den klara höstdagen. Mitt dilemma för kvällen var hurvida jag skulle gå på en inflyttningsfest eller en husfest i galen anda. Ja just det satte min längtan i varv. TVÅ alternativ till Lördagsfördriv? TVÅ?? Ja jag vet att jag är jävligt enkelspårig och bara går på Pub Anchor när jag är i sthlm. Varje helg i nästan 3 år. Men där finns möjligheten att iaf göra något annat. Nej här satt man på enda eftermiddagsbussen in till Visby. Jag och tre Hemsebönder. Och sen har man bara två sketna fester att gå på. Förövrigt gick jag bara på den ena, sen staplade jag och Jenny hem för att jag fått en rysansvärd urinvägsinfektion. Jenny tar hand om mig.

Valfriheten är den ena faktorn. Den hänger lite ihop med den andra faktorn jag kommer dra upp. Och det är vännerna. Att man har olika gäng man kan välja att hänga med efter humör. Kanske inte allt för många som man liter på och kan vända sig till när det krisar eller har skitit sig men möjligheten att leka med andra finns. Här existerar inte det. Här får man fint sköta sig och måste ofrivilligt vårda alla sina kontakter, för förr eller senare kryper det fram att man minsann har varit dryg mot dennes enes lillebror eller dyllikt. Stockholm har inte riktigt de problemen. Sen är det en fantastiskt vacker stad (det är Visby också) som det finns miljontals nya ställen att upptäcka i. Äventyren där tar aldrig slut. Det gör dom här. Här är jag uppvuxen och det finns en gräns för vad man kan se. Jag har lärt mig en del nytt sen jag flyttade ner men inget extravagant. I Stockholm finns även valfriheten att välja vart du vill handla, där finns mer än bara ICA och Konsum, du kan välja hur du vill åka. Med Pendeltåg, tunnelbana eller buss. Det finns faktiskt en FUNGERANDE kollektivtrafik. Du kan språka på tuben med mer än bara tre Hemsebönder. Du har en himmlarns massa mer fik och krogar att välja på. Du behöver inte oroa dig över att de har stängt för säsongen, som hela Visby verkar ha.

Men mest av allt saknar jag er. Ni som har förgyllt min tid i Stockholm. Guldkantat min vardag med äventyr, skratt, minnen och kärlek. Arbetskamrater, sambo, mina fina pojkar, fotbollshuliganer, krogmänniskor och ni aldeles underbara människor jag kallar vänner. Ni har gett mig allt jag kan önska och jag är fruktansvärt ledsen över att jag lämnade er. Jag skulle kunna ge mycket för att flytta tillbaka och vara där igen. Men nu har jag gjort mitt val i att studera och tänker försöka fullfölja det. Till mitt egna förtret. Det gör mig ont. Att jag valde bort det, er, Stockhom för dethär. Plugg och blåsig ö som man får urinvägsinfektion av. Förhoppningsvis leder det här äventyret mot något nytt och spännande även det. Jag hoppas iallfall det!

Jag blir lycklig. Min nya inspirationskälla är tjuvlyssnat.se, är på skolan, har valt mina valbara kurser till vårterminen. Duktig. Det blir "träbyggnader" och "etik och människosyn". Sen är det två gemensamma obligatoriska som jag betar av de första veckorna. Sjukt besviken över att Aktuell ekonomisk Politik inte finns tillgänglig förrens som sommarkurs. Om jag inte ska hoppa på den nu v 44 och försöka vara på två¨ställen samtidigt. Det vet jag med bestämdhet av erfarenhet att DET inte funkar. Fan.

Ikväll ska jag få sova i min aldeles egna säng. Jag har längtat. Ingen jävla katt som inkräktar på mitt ansikte. Jag ska abra ligga där och njuta av att vara hemma. Fanny kommer förvisso ligga brevid. Men vem fan bryr sig? Hon är inte lika hårig som en katt. Tror jag. Eller rättare sagt hoppas jag! Jag ska städa. Omorganisera min byrå så Fröken Nordqvist kan lägga sina saker så det inte syns och inte som en jävla krigszon i mitt vardagsrum. Burr. Efter att jag gjort det praktiska ska jag feedbacka på fyra sammanfattningar. Ska bli intressant att jämnföra med mina klasskompisars arbeten gentemot mitt. Jag kommer faila.

Jag tog mig en sväng förbi gymnasiemässan också och träffade min fabulöse far. Han var lika sprallig som vanligt. That's all about it. That's the story of me.

Mina damer och herrar, jag kan härmed låta meddela att stora planer är i görningen! Nästa helg kommer Michaela och Jenny hit till ön, det skall bli skönt med lite stockholmsfasoner igen. Stor fotografering är planerad på norraste delen av öjäveln. Det kommer infinna sig modell, fotograf och en fotograf till. Spännande som attans. Visby kommer göras osäkert, det kan ni lita på. Inför detta happening har jag införskaffat en extern hårddisk. Jag är så nedrans stolt. En hel terrabite. Min nya älskling. Datorn kommer fullkomligt älska mig när jag flyttar alla bilder dit och jag behöver inte oroa mig för härdsmälta. Jippie! Nu kankse jag kan få plats med lite film tillochmed. Inte alls för att jag laddar ner. Pirateri vet vi ju alla att jag inte gillar. Dagens skämt! Pirateri till alla!

Dagens problem jag kommer behandla i det här inlägget kommer vara begreppet "Jag säger en sak, men gör en annan?"

Finns det något annat på den här jorden som får mitt nackhår att krulla sig mer av obehag, mina naglar att ramla av eller min hjärna att skrumpna ihop till en rutten boll?

Näe. Det finns många saker jag dampar ur på men ovanstående är lätt en av topp 5. Jag ryser varje gång någon gör det. När jag sitter där i andra änden av telefonen, genomgår en inre identiteskris och egentligen bara vill skicka ett Harry Potter illvrål till personen i fråga. Skrika att jag vill bränna in ett hakkors i blygdbenet på fanskapet, hugga huvudet av vederbörande och slänga telefonen i småbitar. Men nej, jag drar en tyst suck och lägger band på mina illvilliga planer. Än värre är det när man träffar personen exempelvis 3 timmar försent och denne kläcker ur sig "Oj! Jag blev lite sen, men du hade väl ändå inget bättre för dig än att vänta på mig." och sen dessutom småler för att man skall förlåta dom. Då snackar vi ingen inre identitetskris då snackar vi TOTAL jävla härdsmälta. (självklart inre då, eftersom annorlunda reaktion resulterar i inskrivning på psyket) Då det enda man vill göra är att ta personens idiotiska plyte, krossa det mellan händerna så hjärnsubstansen sipprar ut mellan fingrarna. Hoppa ett par extra gånger på kroppen och armbågstackla inälvorna. Spotta på fanskapet och sen kanske, jag säger kanske med eftertryck, säga att "Okej, jo jag hade en miljon bättre saker för mig, men eftersom jag är en sån ödmjuk människa så håller jag mina tider och håller vad jag lovar." Följdproblemet blir då människor som säger en tid, men inte är där angiven tid. Det får mig att må lika illa som en jobbig graviditet (dock inom loppet av 10 minuter) Jag kan få krupp och tarmvred samtidigt av det. Vad fan är det för fel på människor these days?

Nu, till något helt annat. Jag och Jenny har vaktat färdigt huset. Katterna lever mirakulöst ännu. Huset står kvar, inga större incidenter eller väggraseringar. Mycket skoljobb har skapats, skratt utdelats och vi har insett att jag och Jenny kanske borde ta lite paus. Inte direkt från varandra bara mest andas lite imellan. På sällan skådad kort tid har jag kommit en aldeles speciellt underbart dampbarn väldigt nära. Hon har sina upp och ner och har ett humör som heter duga. Men jag gillar hennes sätt. Jag vill vårda (tur att jag går byggnadsantikvarie och kan hantera gamla föremål) hennes vänskap, inte enbart för att jag vet att jag kommer ha en jävla massa stöd där under studierna utan också för att på den här ön växer inte fantastiska människor på träd. Hon går mig på nerverna, pushar mig till bättre resultat, får mig att skratta, ger mig ideér till tokigheter och viktigast av allt. Hon får mig att må bra.

Det värsta med skolan är att mina tankar aldrig slutar snurra, när man jobbade kunde man vara Evelina väl hemma. Nu måste jag arbeta både med min hjärna och Evelina dygnet runt. Jag ska försöka börja läsa böcker för avslappning från skolböckerna. Läsa kan man ju bara bli bättre på och nu när jag fått mina excellenta glasögon borde det ju vara en fröjd. Fick Bitterfittan av Ingrid igår och för nån dag sen köpte jag Wanted. Jag måste nämnligen få stopp på tankesnurret, det gör mig svagare, mestadels genom att jag inte tänker igenom det jag säger lika nogrannt. Jag har inte koll på vilka tankar som hör till vart. Det är frustrerande att känna sig handikappad, attt inte kunna utnyttja alla resurser jag vet att jag har på ett konkret och korrekt sätt. I will find a way. Someday.

Arkitekturtermer åt helvete! Jag kräks på ädikulor, pseudobasilikor (Som kan tolkas som en kryddväxt. Men förväxla inte den uslingen med en kyrka för fan!) ankarjärn , herrgårdar, korskyrkor och kolonner. Jag har nu gjort flera ritningar, och beskrivningar på ord, objekt and so on. Jag akn medge att det märks definitivt INTE att jag gått tre år estetiskt gymnasie. Bortkastade år. Kan jag få gå om?

I fredags bar seglatsen på skutan Rindi av. Årets Piratsittning. Fantastiskt påhitt. 80 personer utklädda till smutsiga, stinkande, sjösjuka pirater och sjörövare. Det hade tillochmed kommit två män från Englands örloggsflotta. De var ju förvisso mindre omtyckta. Till vår förvåning blev våran ursprungsbesättning splittrad redan när vi rammade Rindi. Vi fick bordsplacering. Jag hängde läpp en millisekund eller två, sen insåg jag att, fan det här kan ju bli kul att skåla med ej skådade pirater! Jag blev placerad på skeppet Svarta Puffen med enbart VISEKON studenter. Ekonomer hela högen. Rika som troll och vi ägde lätt hela havet. Vår modige battlare (Kapten i ordvrängarkonst) fick oss nästan till seger i de rådande krigsvattnen. Men icke. Maten inmundigades under glada tillrop, piratvrål och bordsdunkande. Det sjöngs utav bara farten och på faten låg det revbenspjäll. Middagen avrundades runt 22:00 och allmänheten släpptes in. Ingen direkt anstorming så att skutan fick slagsida direkt. Den ursprungliga besättningen bestämde sig för att besöka Munken.

Spännande plan med atnke på våra utstyrslar. Men icke att frukta! Mot Munken bar det. Kallt som faan. Väl där gjorde vi succe. Jag drog mig tillbaka ganska snart för att hämta min fångst. Somnade gott och drömmde om stora skepp och män i tunikor. Mums.

Lördagen avlöpte lungt och fint. Fick sällskap av Emelie och vi såg Kenny Begins. Världsfenomenal film! Födelsedagskalas innefann sig också i Klintehamn med glada gäster. Kulturnatten i Visby bojkottades pga värdet. (Mesigt!)

Söndagkväll är det och nu sitter jag här. Har avnjutit hemmagjord (Moi som kock) potatis och purjolöksoppa som var försvinnande god. Äntligen avslutat tentan som ska in imorgon. Myser i mina nyinhandlade duntofflor. Ska käka glass och se en film. Njuta av att jag inte behöver stressa med något förrens i morgon. Måste läsa 15 sidor vetenskaplig artikel och opponera på den. Spännande. NOT!