sprattagg [sprättägg utan prickar]

När ska det ta slut? Aldrig någonsin får man sitta ner och vila lite. Helvetet bröt ut i Söndags. Många ledsna samtal, gråt, skrik och osäkerhet. Oro och logistikproblem. Sen äntligen trygghet i att personen var hemma. Just när man tror det är filbunkelungt, allt löser sig och den som gjort fel får ta sina konsekvenser. Nej då drar allt igång igen med anhöriga, hotbild och förhör. Någon måtta får det väl vara? Hur kommer det sig att jag automatiskt låser dörren och är vaksam? Helvetet har bara börjat. Var så lugna. Skrattretande tragiskt. Här tror man att man har vuxna människor runt sig. Tillslut urartar leken till något som är över gränsen.

Jag vet att jag bryr mig mycket, ibland för mycket. Men jag mår inte bra om jag vet att peronen inte känner sig trygg. Jag har ett obotligt behov av att ta hand om. Att på något sätt dämpa min egna oro genom att hålla om. För tillfället är allt lungt. Hjälp kommer imorgon med fler som kan bry sig och dela det ansvaret med mig. Men det kommer inte sluta där. Jag kommer inte ha det lättare eller känna lättnad om personen flyttas, men jag kommer må bättre när ansvaret i egenskap av familj upprätthålls av fler än mig. Just nu känner jag lugn, trygghet och säkerhet på att det här är något bra. Äntligen kan man sopa rent och allt är glasklart. Allvar eller inte nu kör vi!

Valbara kurser valda, vägledningsamtal imorgon. Skolan börjar likna något. Imorgon är en fullspäckad dag med tvättid först och främst. Städa hos mormor och morfar, träffa gruppen med handledare, vägledningsmöte och senare på kvällen ett möte till. Spännande men fullt upp. Har precis, i gott sällskap, färdigställt mitt tal tills på Torsdag eftermiddag. Tre minuter långt. Det ser jävligt bra ut. Lagom flummit, proffsigt och Evelinistiskt. Pratat med Alvar Hallgrens Bygg idag med och skapat första kontaketn för framtida jobb och högskolepoängsbaserad praktik. Jag kan alltså får högskolepoäng och bli bidragsberättigad för vanligt jobb. Jippie! Det börjar ordna sig. Ska bara ta mig igenom avslutningen på de två nuvarande kurserna med en hel hög muntliga redovisningar först. Helvetet i mina ögon. Sen är skiten avklarad. Då har jag bevist för mig själv att jag kommit över min fobi för att prata inför grupp. Förhoppningsvis överlever jag.

Appråpå det, jag tänkte på det kvällen efter att vi fått uppgiften presenterad. Jag har stått på Vianor i ett och etthalvt år och pratat om däck framför en hel kö av kunder jag inte känner, självsäkert, sakligt och övertygande. Jag har haft kunder, kollegor och yrkespraktiserande proffs hängandes över mig när jag jobbat och förklarat för dom vad jag har gjort och varför i normal ton och inte kännt någon ångest eller osäkerhet. Jag tänker göra samma sak på Torsdag då jag ska hålla talhelvetet. Det kommer gå fenomenalt bra. Eller hur?