Djävulen själv på banken.
Alltså.
Prolog
Nu är det ju så att bankerna i Sverige valt att sluta med sin kontanthantering. Det kan man ju ifrågasätta bäst man vill. Mig spelar det ingen roll. Heller inte hela min generation eller personer födda efter andra världskriget. Men, för mina skrynkeltyskar är detta ett ganska stort steg. Hur ska de föra över pengar från konto A på bank C till konto B på bank D?
Jo. De har efter mycket om och men gått med på att skaffa ett djävulens påfund. Ett Maestrokort. Gud förbjudes.
Efter ett borttappat kort, då mormor gått upp i limningen och nästan kastat sig själv ut från balkongen på 4e våningen har ett nytt kort kommit hem. Där självklart inte magnetremsan fungerat. Det har Swedbanks kontor på Östercentrum surt fått erfara av min morfar som varit där med sin permobilmoped och på knagglig svenska förklarat för de. Säkerligen med barska tyska svordomar inbundna i den annars ganska oförståeliga svenskan om man inte är insatt. Ett nytt kort har kommit hem, med en ny kod och ett nytt besök på banken väntar. Där kort och kod ska verifieras.
Magi och häxkonster för mina skrynkeltyskar.
Nutid
Går mot Swedbank på östercentrum för att möta upp skrynkeltyskarna. Jag är tio minuter tidig. Som sig bör. De är inte utanför. Jag tittar in och när dörrarna glider isär ser jag en syn som skrämt iväg Chuck Norris. Där inklämd mellan de tyvå nybuggda glasväggarna står min mormor, med motionsstavar och pannband i vadlång kappa. Det i sig var ju inte så skrämmande men brevid. Där sitter min morfar. På sin permobilmoped. Med en min som inte är nådig. Det slår mig plötsligt hur han har kommit in med permobilmopeden med fronten mot utgången. Han måste ha backat. Backat in i entrén på banken. Han är i surgubbemode.
Jag hälsar och morfar gör en burnout och kör in på banken. Han kör på disken där en skrämd kvinna står så pennburken trillar omkull.
Bankkvinnan: Oj. Nejmen hej. Det är ni igen. (Jag anar oråd.)
Morfar: Grymtar.
Jag: Heeeeeeej. Ler mitt vänaste leende och himlar teaterlikt med ögonen.
Bankkvinnan: Ja, så ni är här igen med det nya kortet, hoppas det fungerar nu, ja ni vet det finns ju måndagsexemplar av al..
Morfar (avbryter henne mitt i henne ursäktande och förvånansvärt trevliga framtoning om nu morfar varit här tidigare): Ja, ska det her kårtet funka ny da om jak varit her redan drei kånger?
Bankkvinnan (nervösare men fortfarande vid glatt humör): Ja det hoppas vi verkligen! Har ni med den nya koden och allt så följer jag med er ut och så ser vi till att det fungerar.
Morfar: Muttrar något.
Mormor prasslar fram kort och kod, jag börjar fundera på vad fan jag gör här när banken erbjuder en sån fantastisk tjänst. Allt jag vill göra är ju att bara dö. Skämmas. Mina skrynkeltyskar är ju bara otrevliga. Jag tackar tyst den trevliga kvinnan som har detta imponerande tålamod med denne surgubbe. Vi går ut.
Morfar klättrar upp på sin permobilmoped och gör en imponerande vändning. Ut genom den smala dörren och där, där han ska svänga höger har det nu bildats en liten kö. Morfar vrider om reglaget för fart från sköldpadda till hare och gasar på och killen som står längst bak måste bokstavligen hoppa ett steg bakåt för att inte mejas ner av tyskens vrede. Han blir förbannad. Jag höjer ett varningens finger bakom morfars rygg. Han förstår. Min karma är med mig.
Väl ute så ska morfar köra upp på rampen till deras ena bankomat. Han kör förnära. Backar nästan över bankkvinnan som försöker prata skämtsamt. Jag bara skakar på huvudet åt henne. Don’t even try baby. Morfar tar ny sats. Han kör upp perfekt. Morfar gastar att mormor minsann ska skynda sig upp med kort och kod. Som
han alltid gör när han är lite osäker.
Så där står vi. 4 idioter och ska trycka in ett kort och en kod för att sen ändra kod och ta ut lite pengar. Jag tackar Swedbank för att de specialtränat personer som trevliga bankkvinnan att ta hand om surgubbar. Jag hoppas att hon får en fet lön. Vi förklarar pedagogiskt. Jag håller i mormors gåstavar och tar ett steg tillbaka och fascineras av denna kvinna. De lyckas trycka in den koden 4011 som är den som ska bytas ut.
Bankkvinnan: Ja tryck nu in 4..0..1…1
Morfar: Schhhhyy! Inte so hökt! Das ist ja vansinn!
Jag: Morfar, för helvete den ska ju bytas ut!
Morfar: Jaja.. Faan.
Bankkvinnan tittar tacksamt på mig. Mormor tittar på måsarna som äter pommes bredvid på marken.
Efter mycket om och men så är allt klart. Bankkvinnan kunde inte ha mer bråttom in. Jag förstår henne. Morfar måste hem och gå på toa och jag och mormor står kvar när han bränner iväg på speed hare.
Jag ska beställa ett nytt kort. Jag lyckades sätta mig på mitt nuvarande på båten så jag måste in på banken igen. Jag ställer mig i kön som nu är en MIL lång då bankkvinnan tog hand om skrynkeltyskarna. Jag ska ju fika hos de sen så mormor hänger efter mig. Bankkvinnan tittar på mig som jag kommer släpandes med en liksäck mitt på dagen. Jag ber mormor gå och handla kakor till fikat. Jag ser att hon inte riktigt förstår. Men jag försäkrar henne om att jag ska stå kvar här och vänta på henne. Hon går.
I lugn och ro beställer jag ett nytt kort och överöser bankkvinnan med beröm och tackar sååå…heeeeemskt mycket för hjälpen. Jag får ett leende tillbaka.
Jag går ut och väntar på mormor. Jag inser att jag inte har en aning om vart hon gick. Jag stannar kvar. Ringer min mor som skrattar så hon gråter. Plötsligt ser jag GANDALF stryka längs väggen utanför Nordea.
Jag: Mamma, jag måste lägga på.
Där går Gandalf. Med båda motionsstavarna i ena handen som en vandringsstav. Gandalf är min mormor, som har tappat sin hatt. Jag går fram till henne.
Jag: Mormor, skulle inte du handla kakor?
Mormor: Joo. Men jak visste ju inte vat dy ville ha.
Jag: Okej, så vad har du gjort när jag va på banken då?
Mormor: Tittat lite.
Jag: Suckar. Nu går vi till Siesta.
Epilog
Så efter mycket om och men. Fikar vi hemma hos skrynkeltyskarna och tittar på gamla filmer från mammas barndom. En bra dag. En mäktig känsla att se sin mamma som sjuåring med sina morföräldrar gå runt på Hoburgen. I färg.
Känslobetonad dårskap och tomhet.
Tänker inte summera sommaren. Tänker inte skriva något som är på något sätt är förståeligt för någon annan. Ord som får stå för sig själva. Ryck de gärna ur sitt sammanhang och citera mig om det känns bättre.
Identitetskris 1.
De människor som jag värmt och jonglerat mig med under senaste tiden finns inte kvar där de var nyss. De fattas mig. Jag hoppas och glömmer att tiden inte går att vrida tillbaka. Samtidigt som jag finner det ganska löjligt att vara i behov av andra människor. De är alltid instabila och går inte att förlita sig på. Källor till känslor som inte är beständiga. Bättre är det med kära Bror som bestämt sig för att Oslo är ett bra uppehållsställe. I beg to disagree. Hans kloka samvaro fattas mig mest. Utan dig är jag ingenting.
Identitetskris 2.
Att inse att man har försummat de jag tidigare kallade vänner genom att inte lägga någon som helst energi på någon de senaste månaderna. Ni kanske tänker själviskt? Jag kallar det lathet. Eftersom det stormat ganska kraftigt på hemmaplan så anser jag att sommaren förflutet på ett greppbart sätt. De som hade brytt sig hade ju kunnat fråga vad som hände. Så var inte fallet. Kan vi vakna med tiden och samsas med sömnen? De som jag fortfarande anser att jag är värd energi kommer nog med tiden visa sig. Jag kan inte säga att jag inte bryr mig, heller inte att jag bryter samman utan eller med.
Identitetskris 3.
Jobb eller studielån? Inget studielån. Bestämde mig för att jobba. Jobben strular de första de gör. Surt. I went out in the rain suddenly everything changed.
Identitetskris 4.
Har slutat röka. Efter 11 år. Jag är fan bäst. Det känns tomt, well it was good enough for my grandpa,
it was good enough for my grandpa, it was good enough for my grandpa, it’s good enough for me.
Gimme that old fashion morphine…
Plötsligt vakuum som uppstår.
En veckas helvete.
Detta resulterar dock i att jag jobbar på skolan mellan 0900-2400 varje dag. Hade jag mycket att göra innan har jag nu inget liv alls. Men jag har lärt mig mer på dne här veckan än i stort sett hela våren. Dessutom är det kul att jobba med 3D igen, istället för bara motiongraphics.
Inget liv alls har resulterat i att ALLT annat blir bortprioriterat, även mitt riktiga jobb. Men jag lär mig iaf att prioritera. Det händer mycker runtikring men jag står ganska stablit kvar. Gymmet går bra, solandet också om det är till någon nytta att berätta.
Tankarna och kraschen kommer nog efter GGC. Förhoppningsvis.
Out.
Funderingar som är helt ovärda att läsa.
Det andra helt delikata ämnet som jag nämnde ovan är ju mina piercingar. Jag gillar dom fortfarande, det ÄR snyggt. Däremot måste jag ju ta ur dom varje gång jag ska jobba. Det är heller inga problem. Det går på två röda. Men att sen pilla i dom igen med o-ringstång och bli svinförbannad när kulorna studsar i handfatet och lägger sig på en helt olokaliseringsbar lats i badrumet är irriterande. Att göra det en gång i veckan - De nada. Att göra det varje dag/var tredje i sommar när jag ska jobba vet jag inte om jag är sådär JÄTTEsugen på. Isf innefattar det ju bara dom två i läppen eftersom näsan inte är ett problem. Är det värt det? Det gjorde ju så förbannat ont att göra dom, så inte ens under pistolhot kommer jag göra om dom. So... (Haters are welcome!)
Näst punkt är sol. Solbrändhet. Eftersom jag vägrat sola i två år (och mått ypperligt av det) börjar jag fundera på hur det ska gå i sommar. Det är första sommaren på riktigt länge jag kommer vara ledig dagtid, hela sommaren. Alltså måste jag vistas ute under soltimmar. Alltså komemr jag ge folk beståående ögonskador om jag inte skaffar någon form utav solbränna. På jobbet får vi solkort billigt. Ska jag vika mig för mina principer och smeta i mig i solkräm och svettas i en människogrill? Jag måste nog jobba svårt länge för att få till en gångbar bränna. Så tänkte starta detta projekt nästa vecka. Två års ickesolande har resutleterat i blåvit hud på alla ställen förutom armarna och ansiktet typ. Solariebränna och åttiotalet here i come!
Klädval. Jag är galet sugen på jeansshorts, hängslen och slapp t-shirt i sommar. Lite surf/skate stil. Alternativt lite längre shorts. Det kommer bli awesome. Dessutom passar det säker oöverträffbart bra till min tänkta longboard. Yees - Jag tänker införskaffa en statusbräda. Bara för sakens skull. Tjejen på undersidan ska självklart vara så naken så möjligt. Bara för att jag ska passa in ännu mer i stereotyp mallen "imsofuckingspecial".
Nog så.
En panikartad insikt.
Bitterheten äter upp mig.
Tankar på papper?
Mycket tankar, borde rita istället för att skriva. Varför blir saker lättare att se när man skriver ner det i text? De tär som att alla tankar blir fasta då. Även om jag inte skriver ner det jag tänker blir allt klarare. Jag vill bara gnälla över att jag har varit sjuk i snart ett dygn och inte gjort ett uns av allt jag måste. Lägenheten som var nystädad igår ser ut som ett bombnedslag. Hur är det möjligt?
Watkin’s box of pinups är nu i min ägo. Inspiration som kostat mig 604 kronor. Välinvesterat? Det får visa sig när uppgifterna till Pre production 15hp är klara. Det känns så. Mycket jobb är inbokat framöver. Det känns skönt, men ändå lite mödosamt. Jag gillar mitt jobb. Men blir lite bitter av det. Enkelheten hos människan blir liksom så påtaglig. Dricka alkohol, inbilla sig själv om att man har kul, gå hem. Glömma. Vi städar upp. Nästa helg samma sak. Det gör mig lite bitter. Det förändrar min syn på alkohol, människan och gör mig besviken på människor. På ett ganska bra sätt.
Saknar den där att prata med. Eller rättare sagt den där att kunna dela tystnad med.
Brev.
Är det inte konstigt att jag plötsligt fick ett begär av att skriva ett brev. Nästan nostalgisk känsla. Som när jag var liten, hade brevvänner. Riktiga brevvänner. Hanna. Hanna bodde i Oskarshamn. Jag tror vi blev brevvänner genom skolan. Fröken i skolan hade säkert en kollega som hade en klass precis som vi. Vi fick en elev var att skriva brev till. Jag fick Hanna. Jag skickade ett skolfoto, ett såntdär litet som man har sönderpillat i plånboken. Jag skrev vad jag hette, vart jag bodde och berättade om min familj. Jag väntade. Väntade jätte länge. En dag sa mamma att jag fått brev. Ett rosa kuvert med mitt namn skrivet på det. Mitt. Känslan av att för första gången i mitt liv ha fått ett brev. Ett riktigt brev. Det var från Hanna. Hon hade brevpapper som var rosa. Med ett hästhuvud i ena hörnet. Det luktade kemiskt. Som parfym. Som brevpapper skulle lukta på det glada nittiotalet. Jag var lycklig. Hon berättade att hon hade kaniner. Jag kommer inte ihåg om hon hade syskon, men hon berättade säkert om sin familj. Jag kommer bara ihåg känslan. Känslan om att jag, jag, brevväxlade med någon.
Tankekarta.
Bird is the word.
Först hänger den ju i tråden i gröna nätpåsar, den brukar ju naturligt sitta på vissna växter och på marken. Jag kan se framför mig att en fågel för 30 år sen bara "Åh! Grabbar! Jag slickar på den här. Tror ni jag vågar det?!" De andra fåglarna:"Neeeeej! Gör det inte!" Första fågeln:"DET ÄR MAAAAAAT" De andra fåglarna väldigt upphetsat: "SOM VI HAR LETAT!" Ja så kan det nog ha gått till. Men då min andra fråga.
Hittar dom tillbaka eller flyger dom förbi varje hus i en hel stad? Föredrar de naturlig mat framför plastnätscrapet och varför curlar vi våra småfåglar?!
Tack för mig!
SVTplay, dödslängtan, insikten av att vara en tant och räkmackor på DestinationGotland.
Jag vill inte behandla dig fel.
Du betyder aldeles för mycket. Du är värd så mycket mer. Jag vill inte att det ska sluta i ett fjantbråk om en skitsak och bli fel i kommunikationen. Jag förväntade mig att den enda mannen som jag skulle kunna prata med det här om skulle förstå mig, inte bli arg och rädd och försvinna i försvar. Du förstod. Du nickade och uppmuntrade till allt jag sa och du sa att jag var klok.
Det skar i hjärtat. Samtidigt som mycket av mig kände mig trygg i beslutet. Ur så lång tids ångest blev det ett beslut om att sluta ha en relation som är mer än vänner. För vi är så starka så vi kan hantera det. Vi kan klara av det.
Jag vill inte förlora, jag vill inte glömma, jag vill inte sluta. Jag vill bli gammal och glömma med dig, jag vill leva med dig, jag vill så mycket med dig.
Men att vara 23 år och ha en utbildning framför sig kanske betyder mer? Att vara rationell och släppa taget kanske är rätt? Att se dig gå och ge dig friheten till världen kanske är bättre?
Att vara trygg med beslutet, och att gå skilda vägar, och att lita på om det är meningen att du skall vara den jag ska dela mitt liv med så kommer det att bli så, känns långt borta. Att lita på ödet känns läskigt.
Det känns förjävligt att vara utan något som fått mig att må så bra. Att avstå ifrån dig som fått mig att skratta så hejdlöst. Att rationallisera bort dig som lärt mig så mycket om känslor. Som lärt mig att tycka om mer än någonsin.
Det skär i hela min kropp när jag tänker på att vara utan dig. Tårarna bränner och kommer så fort jag är ensam och tänker på att vara utan dig. Men för det mesta är jag glad och trygg, för att du säger att jag är klok. För att du säger att det kommer bli bra. För att du om någon tror på oss. På mig. På vår unika relation vi haft.
Det känns avgrundssvart att inse att det inte finns en andra chans. Jag kommer aldrig hitta någon som du igen. Jag vill inte hitta någon som du igen.
Jag vill bara säga tack. (L)
Zombies?
Jag har alltid undrat hur det skulle va. Nu vet jag.
Man stampar in på arbetsplatsen en halvtimma innan man börjar. 15:30 på mitt senaste pass. Man hämtar ett förkläde med loga spendrups på. En släng att ha i midjan. Man går upp och sätter igång diskmaskinerna och kör de första backarna om inget annat finns att göra. Man stämplar in. Hämtar backar till glas, färgat och ofärgat. Ställer ut på alla stationer. Kollar syruparna på 4 ställen. Börjar ta tag i matdisken som börjar ramla in runt 18:00. Klockan 19:00 går nästa diskare på. Gemensamt hjälps man åt med matdisken. Om inte utebarerna har öppnat ännu. Klockan 21:00 kommer tredje diskaren omd et finns en sådan. Barerna delas upp mellan oss. Vi servar de med is och sprit som tar slut. Plockar alla golven. Försöker att inte bryta vartenda ben man har i kroppen på alla ojämna trappsteg. Club gästerna börjar komma efter 22:00 det fylls på snabbt. Stämmningen är god och alla är glada. Tempot vrids upp några varv. Alla vill ha glas och Heiniken. Samtidigt. Musiken börjar spelas. Högt. Allt är frid och fröjd fram till klockan 01:00 då som på en bråkdel av en sekund förändras samtliga gäster. Från att vara trevliga, glada och pratsamma till att bli zombies. De flyttar inte på sig, de går inte att kommunicera med, de står bara still och rör på sig till musiken. Glas och flaskor flyger när de rör sig längs väggarna. När man ber de akta på sig lite när man kommer med en full diskback tittar de bara på en med tom blick och säger något i stil med : aaahhhrg...
Min respekt för restaurang/krogyrket har ökat markant. Jag visste att dte var ett tungt jobb. Men inte hur mycket arbete som låg bakom. Jag står själv ibland och gurglar ur mig ngt fyndigt svar när en personal vill komma förbi. Jag är inte det minsta missnöjd med att jobba där jag jobbar. Jag tycker inte att gästerna är jobbiga, jag bara konstaterar. Att det händer något klockan 01:00. Och jag undrar vad.
Runt klockan 02:00 - 02:30 går gästerna. Man diskar upp det sista, spolar golven, viker ihop filtar, dukar, plockar upp ljusstakar, hittar kvarglömda saker, bär ut allt glas, tömmer backar, sopor och tvätt. Tillslut runt 03:00 sätter man sig och äter mat tillsammans. Kanske prata om tokiga händelser under kvällen, om vad som kunde ha gått smidigare osv. Efter det går man hem. I ett tyst och nedstängt Visby. Med trötta fötter och rygg och ett stort leende på läpparna.
Im fucking mental.
La Clique
En underhållande show med burleska cirkusinslag, cabaret när det är som bäst i modern tappning. Med enkla medel höll La Clique mig och min kusin underhållen i 2 timmar.
I ett tält, i Halmstads stationspark, dukades för en kväll mitt livs upplevelse upp. På trädgårdsstolar i plast runt ett podie på 2 x 2 meter. Musiken var öronbedövande, en konfrancier bjöd in oss i tältet och uppmanade oss med största entusiasm att sätta oss så långt fram så möjligt. Vi kastade oss in på främsta raden cirka 1,5 meter från scenen. Människorna som samlats i Halmstads stationspark denna afton var lika förväntansfulla som oss. Man kunde nästa vidröra förväntan som darrade i luften. Tältet fylldes med hög musik som fick våra sinnen att studsa och vibrera av extas.
Tillslut startar showen med att ljuset släcks ner, hela publiken drar efter andan. Det är tyst. Ett ljus tänds till en sidoscen. Där sitter två svartklädda män med en docka mellan sig. En powerballad sprakar igång ur högtalarna och dockan får plötsligt liv. En mörk kvinna med kritvitt afrohår reser sig i dockan och publiken som suttit och funderat på om de menar fullaste allvar med en buktalardocka bryter ut i hysteriskt jubel. Även om det var så uppenbart att det bara var ljud och två män som rörde ett dött ting så är det genialiskt!
Numret tar slut och in rusar två engelsmän iförda kostym. De utför de mest spektakulära akrobatiska trick och publiken älskar det. Vilken styrka, vilken kraft! Det osar ut testosteron från scenen. Alla jublar. Klappar händerna och nästan studsar id e stackars trädgårdsstolarna i plast. De avslutar numret med att slita av sig allt utom kalsonger med Englands flagga på och skorna. Jag tjuter av lycka och applåderar som om det inte finns någon morgondag.
Showen fortsätter i denna anda med inslag av rullskridskor, rockringar, vatten och nummer som får en att skrika av förtjusning och titta genom fingrarna av rädsla. Det numer som får mig att gå i total extas var en kvinna som kommer in i kostymkläder, trollar bort små röda näsdukar som hon hittar på väl placerade ställen i sina kläder. Klädesplaggen ryker ett efter ett. Tillslut har hon bara ett par stringtrosor på sig. Detta är ingen storbystad supermodell vi har framför oss utan en kvinna som synligt fött barn och har en normal kropp. Tillslut ryker trosorna all världens väg. Hon går upp på podiet i mitten och trollar fram den sista ur muttan. Jag jublar och applåderar likt alla andra i publiken och föreställningen är fulländad!
Jag skrattade och grät, tjöt av lycka skrek så det svartnade för ögonen och älskade det jag såg och kände. Detta var min bästa näraorgasmteaterupplevelse. Det slog Stomp i New York, det slog Rolling Stones i Helsingfors det slår ALLT! SE DET!!!
Jag är fortfarande tagen, det kanske låter fånigt. Men under de två timmarna jag satt i tältet på första rad var jag La Clique. Jag andades det, mitt blod pumpade det, jag såg med det, jag var underhållen med, av och för dem!
http://www.lacliquelondon.com/
