sprattagg [sprättägg utan prickar]

Alltså.

Prolog

Nu är det ju så att bankerna i Sverige valt att sluta med sin kontanthantering. Det kan man ju ifrågasätta bäst man vill. Mig spelar det ingen roll. Heller inte hela min generation eller personer födda efter andra världskriget. Men, för mina skrynkeltyskar är detta ett ganska stort steg. Hur ska de föra över pengar från konto A på bank C till konto B på bank D?

Jo. De har efter mycket om och men gått med på att skaffa ett djävulens påfund. Ett Maestrokort. Gud förbjudes.

Efter ett borttappat kort, då mormor gått upp i limningen och nästan kastat sig själv ut från balkongen på 4e våningen har ett nytt kort kommit hem. Där självklart inte magnetremsan fungerat. Det har Swedbanks kontor på Östercentrum surt fått erfara av min morfar som varit där med sin permobilmoped och på knagglig svenska förklarat för de. Säkerligen med barska tyska svordomar inbundna i den annars ganska oförståeliga svenskan om man inte är insatt. Ett nytt kort har kommit hem, med en ny kod och ett nytt besök på banken väntar. Där kort och kod ska verifieras.

Magi och häxkonster för mina skrynkeltyskar.

Nutid

Går mot Swedbank på östercentrum för att möta upp skrynkeltyskarna. Jag är tio minuter tidig. Som sig bör. De är inte utanför. Jag tittar in och när dörrarna glider isär ser jag en syn som skrämt iväg Chuck Norris. Där inklämd mellan de tyvå nybuggda glasväggarna står min mormor, med motionsstavar och pannband i vadlång kappa. Det i sig var ju inte så skrämmande men brevid. Där sitter min morfar. På sin permobilmoped. Med en min som inte är nådig. Det slår mig plötsligt hur han har kommit in med permobilmopeden med fronten mot utgången. Han måste ha backat. Backat in i entrén på banken. Han är i surgubbemode.

Jag hälsar och morfar gör en burnout och kör in på banken. Han kör på disken där en skrämd kvinna står så pennburken trillar omkull.

Bankkvinnan: Oj. Nejmen hej. Det är ni igen. (Jag anar oråd.)

Morfar: Grymtar.

Jag: Heeeeeeej. Ler mitt vänaste leende och himlar teaterlikt med ögonen.

Bankkvinnan: Ja, så ni är här igen med det nya kortet, hoppas det fungerar nu, ja ni vet det finns ju måndagsexemplar av al..

Morfar (avbryter henne mitt i henne ursäktande och förvånansvärt trevliga framtoning om nu morfar varit här tidigare): Ja, ska det her kårtet funka ny da om jak varit her redan drei kånger?

Bankkvinnan (nervösare men fortfarande vid glatt humör): Ja det hoppas vi verkligen! Har ni med den nya koden och allt så följer jag med er ut och så ser vi till att det fungerar.

Morfar: Muttrar något.

Mormor prasslar fram kort och kod, jag börjar fundera på vad fan jag gör här när banken erbjuder en sån fantastisk tjänst. Allt jag vill göra är ju att bara dö. Skämmas. Mina skrynkeltyskar är ju bara otrevliga. Jag tackar tyst den trevliga kvinnan som har detta imponerande tålamod med denne surgubbe. Vi går ut.

Morfar klättrar upp på sin permobilmoped och gör en imponerande vändning. Ut genom den smala dörren och där, där han ska svänga höger har det nu bildats en liten kö. Morfar vrider om reglaget för fart från sköldpadda till hare och gasar på och killen som står längst bak måste bokstavligen hoppa ett steg bakåt för att inte mejas ner av tyskens vrede. Han blir förbannad. Jag höjer ett varningens finger bakom morfars rygg. Han förstår. Min karma är med mig.

Väl ute så ska morfar köra upp på rampen till deras ena bankomat. Han kör förnära. Backar nästan över bankkvinnan som försöker prata skämtsamt. Jag bara skakar på huvudet åt henne. Don’t even try baby. Morfar tar ny sats. Han kör upp perfekt. Morfar gastar att mormor minsann ska skynda sig upp med kort och kod. Som
han alltid gör när han är lite osäker.

Så där står vi. 4 idioter och ska trycka in ett kort och en kod för att sen ändra kod och ta ut lite pengar.  Jag tackar Swedbank för att de specialtränat personer som trevliga bankkvinnan att ta hand om surgubbar. Jag hoppas att hon får en fet lön. Vi förklarar pedagogiskt. Jag håller i mormors gåstavar och tar ett steg tillbaka och fascineras av denna kvinna. De lyckas trycka in den koden 4011 som är den som ska bytas ut.

Bankkvinnan: Ja tryck nu in 4..0..1…1

Morfar: Schhhhyy! Inte so hökt! Das ist ja vansinn!

Jag: Morfar, för helvete den ska ju bytas ut!

Morfar: Jaja.. Faan.

Bankkvinnan tittar tacksamt på mig. Mormor tittar på måsarna som äter pommes bredvid på marken.

Efter mycket om och men så är allt klart. Bankkvinnan kunde inte ha mer bråttom in. Jag förstår henne. Morfar måste hem och gå på toa och jag och mormor står kvar när han bränner iväg på speed hare.

Jag ska beställa ett nytt kort. Jag lyckades sätta mig på mitt nuvarande på båten så jag måste in på banken igen. Jag ställer mig i kön som nu är en MIL lång då bankkvinnan tog hand om skrynkeltyskarna. Jag ska ju fika hos de sen så mormor hänger efter mig. Bankkvinnan tittar på mig som jag kommer släpandes med en liksäck mitt på dagen. Jag ber mormor gå och handla kakor till fikat. Jag ser att hon inte riktigt förstår. Men jag försäkrar henne om att jag ska stå kvar här och vänta på henne. Hon går.

I lugn och ro beställer jag ett nytt kort och överöser bankkvinnan med beröm och tackar sååå…heeeeemskt mycket för hjälpen. Jag får ett leende tillbaka.

Jag går ut och väntar på mormor. Jag inser att jag inte har en aning om vart hon gick. Jag stannar kvar. Ringer min mor som skrattar så hon gråter. Plötsligt ser jag GANDALF stryka längs väggen utanför Nordea.

Jag: Mamma, jag måste lägga på.

Där går Gandalf. Med båda motionsstavarna i ena handen som en vandringsstav. Gandalf är min mormor, som har tappat sin hatt. Jag går fram till henne.

Jag: Mormor, skulle inte du handla kakor?

Mormor: Joo. Men jak visste ju inte vat dy ville ha.

Jag: Okej, så vad har du gjort när jag va på banken då?

Mormor: Tittat lite.

Jag: Suckar. Nu går vi till Siesta.

Epilog

Så efter mycket om och men. Fikar vi hemma hos skrynkeltyskarna och tittar på gamla filmer från mammas barndom. En bra dag. En mäktig känsla att se sin mamma som sjuåring med sina morföräldrar gå runt på Hoburgen. I färg.