Känslobetonad dårskap och tomhet.
Tänker inte summera sommaren. Tänker inte skriva något som är på något sätt är förståeligt för någon annan. Ord som får stå för sig själva. Ryck de gärna ur sitt sammanhang och citera mig om det känns bättre.
Identitetskris 1.
De människor som jag värmt och jonglerat mig med under senaste tiden finns inte kvar där de var nyss. De fattas mig. Jag hoppas och glömmer att tiden inte går att vrida tillbaka. Samtidigt som jag finner det ganska löjligt att vara i behov av andra människor. De är alltid instabila och går inte att förlita sig på. Källor till känslor som inte är beständiga. Bättre är det med kära Bror som bestämt sig för att Oslo är ett bra uppehållsställe. I beg to disagree. Hans kloka samvaro fattas mig mest. Utan dig är jag ingenting.
Identitetskris 2.
Att inse att man har försummat de jag tidigare kallade vänner genom att inte lägga någon som helst energi på någon de senaste månaderna. Ni kanske tänker själviskt? Jag kallar det lathet. Eftersom det stormat ganska kraftigt på hemmaplan så anser jag att sommaren förflutet på ett greppbart sätt. De som hade brytt sig hade ju kunnat fråga vad som hände. Så var inte fallet. Kan vi vakna med tiden och samsas med sömnen? De som jag fortfarande anser att jag är värd energi kommer nog med tiden visa sig. Jag kan inte säga att jag inte bryr mig, heller inte att jag bryter samman utan eller med.
Identitetskris 3.
Jobb eller studielån? Inget studielån. Bestämde mig för att jobba. Jobben strular de första de gör. Surt. I went out in the rain suddenly everything changed.
Identitetskris 4.
Har slutat röka. Efter 11 år. Jag är fan bäst. Det känns tomt, well it was good enough for my grandpa,
it was good enough for my grandpa, it was good enough for my grandpa, it’s good enough for me.
Gimme that old fashion morphine…
