Brev.
Är det inte konstigt att jag plötsligt fick ett begär av att skriva ett brev. Nästan nostalgisk känsla. Som när jag var liten, hade brevvänner. Riktiga brevvänner. Hanna. Hanna bodde i Oskarshamn. Jag tror vi blev brevvänner genom skolan. Fröken i skolan hade säkert en kollega som hade en klass precis som vi. Vi fick en elev var att skriva brev till. Jag fick Hanna. Jag skickade ett skolfoto, ett såntdär litet som man har sönderpillat i plånboken. Jag skrev vad jag hette, vart jag bodde och berättade om min familj. Jag väntade. Väntade jätte länge. En dag sa mamma att jag fått brev. Ett rosa kuvert med mitt namn skrivet på det. Mitt. Känslan av att för första gången i mitt liv ha fått ett brev. Ett riktigt brev. Det var från Hanna. Hon hade brevpapper som var rosa. Med ett hästhuvud i ena hörnet. Det luktade kemiskt. Som parfym. Som brevpapper skulle lukta på det glada nittiotalet. Jag var lycklig. Hon berättade att hon hade kaniner. Jag kommer inte ihåg om hon hade syskon, men hon berättade säkert om sin familj. Jag kommer bara ihåg känslan. Känslan om att jag, jag, brevväxlade med någon.
Ja gud när du säger det så, brevvänner var en stor del av vår barndom. Det känns ju lite sorgligt att denna brevkultur nästan försvunnit helt. Du får helt sonika ta upp det igen, denna magi med brevväxling.
Underbara unge! Började gråta när jag läste, fint!
