sprattagg [sprättägg utan prickar]

Jag har klippt mig relativt nyligen, vilket har resulterat i att jag kan ha håret utsläppt utan att se ut som Runar. (Carolas ex ni vet) Avdankad förvuxen hockeyfrilla med långa längder fram. Det tog lång tid att låta tuppkammen växa ut utan att lägga sig i för mycket. Jag funderade på otaliga gånger att raka mig igen. Men olika anledningar gjorde att jag höll hårtrimmern på avstånd. Jobbet, orken och kanske min väg till att sluta använda mig av provocerande attribut. Det leder mig delikat in på nästa ämne men först ska jag avhandla hår-problemet först. Nu när jag då kan ha håret utsläppt, visar sig en skrämmande utväxt. I ljusbrunt. Frågan är då om jag ska färga mörkt igen, eller slinga håret ljuare. Det sistnämnda har jag aldrig gjort. Frågan är om det är för dyrt för att vara värt, för själv vågar jag fan inte mixtra med belmedel och slinghättor. Ska fundera över detta. 

Det andra helt delikata ämnet som jag nämnde ovan är ju mina piercingar. Jag gillar dom fortfarande, det ÄR snyggt. Däremot måste jag ju ta ur dom varje gång jag ska jobba. Det är heller inga problem. Det går på två röda. Men att sen pilla i dom igen med o-ringstång och bli svinförbannad när kulorna studsar i handfatet och lägger sig på en helt olokaliseringsbar lats i badrumet är irriterande. Att göra det en gång i veckan - De nada. Att göra det varje dag/var tredje i sommar när jag ska jobba vet jag inte om jag är sådär JÄTTEsugen på. Isf innefattar det ju bara dom två i läppen eftersom näsan inte är ett problem. Är det värt det? Det gjorde ju så förbannat ont att göra dom, så inte ens under pistolhot kommer jag göra om dom. So... (Haters are welcome!)

Näst punkt är sol. Solbrändhet. Eftersom jag vägrat sola i två år (och mått ypperligt av det) börjar jag fundera på hur det ska gå i sommar. Det är första sommaren på riktigt länge jag kommer vara ledig dagtid, hela sommaren. Alltså måste jag vistas ute under soltimmar. Alltså komemr jag ge folk beståående ögonskador om jag inte skaffar någon form utav solbränna. På jobbet får vi solkort billigt. Ska jag vika mig för mina principer och smeta i mig i solkräm och svettas i en människogrill? Jag måste nog jobba svårt länge för att få till en gångbar bränna. Så tänkte starta detta projekt nästa vecka. Två års ickesolande har resutleterat i blåvit hud på alla ställen förutom armarna och ansiktet typ. Solariebränna och åttiotalet here i come! 

Klädval. Jag är galet sugen på jeansshorts, hängslen och slapp t-shirt i sommar. Lite surf/skate stil. Alternativt lite längre shorts. Det kommer bli awesome. Dessutom passar det säker oöverträffbart bra till min tänkta longboard. Yees - Jag tänker införskaffa en statusbräda. Bara för sakens skull. Tjejen på undersidan ska självklart vara så naken så möjligt. Bara för att jag ska passa in ännu mer i stereotyp mallen "imsofuckingspecial".

Nog så.

Det börjar gå utför. Bitterheten likson drar ner mig i djupa hål med allt tätare mellanrum. Beror det på alla sakerna jag gör, avsaknaden av meningsfulla möten eller är det bara ett tecken på att jag är en bitter förpensionerad tant? Prematurtant? 

Jag tycker att jag fyller mid vardag med många saker. Enligt många aldeles för mycket saker. Jobba varje helg, det jag oftast ser fram emot mest i veckan. Skolan på måndagar och tisdagar. Resten självstudier. Utblidningarna och mötena med uppdraget och alla råd och ämnesmöten i skolan. Jag ser på film med nya roliga människor, jag dricker kaffe som aldrig förr. Ibland unnar jga mig tillochmed hemmakvällar. Själv. Men oftast som alltid spenderar jag tid med min bror, C eller E. 

Någonstans i allt det här känns det endå som att det är innehållslöst. Tempot kankse är för högt för att jag ska kunna hinna njuta? Eller så håller jag bara på att gå in i någon form utav skapande gestalt som måste vara bitter för att producera. Det hade ju varit för jälva tråkigt. Någonstans i allt det här skriker mitt samvete åt mig att hålla käften. Jag har det fantastiskt bra, jag har vänner, jag skrattar nästan varje dag, jag har pengar och folk som älskar mig. Det enda jag inte har är tid. Men det beror ju på mina egna värdelösa sätt att prioritera?

Jag söker väl bara som vanligt en riktigt dålig anledning till att hitta trygghet. Det känns så jävla B att skriva det. Eller att ens tycka det. Jag vill väl inte ha det? Jag hade ju det. Men det dög ju inte heller. Aldrig nöjd. Veronica sa det så bra. Jag är bortskämd.

105 högskolepoäng ligger bakom mig. 15+3 ligger framför mig innan jag officiellt kan gå på sommarlov. Oj. Sommarlov. Det ordet lät så gott. Jag har 3 veckor sommarlov innan jobbet drar igång med säsongsarbetet. Jag tror iaf det, eller hoppas. Jag ser framför mig en glamourös fluffig bild i italiensk sommarkänsla. Mina tre veckor. I Visby. Jag kankse får något ryck och åker någonstans. Någonannanstans. 

Återkoppling och verkshöjd. Det ska bli mina ledord fram tills nästa gång jag kommer på bättre ledord.

Love to hate.