sprattagg [sprättägg utan prickar]

Jag tackar gud för SVTplay. Jag älskar framtiden. Vi lever i framtiden. Framtiden är här.

För tre veckor sen blev jag sjuk. Ni som känner mig vet att när jag väl blir sjuk, blir jag sjukare än en man. Det blir katastrof när jag blir sjuk. Jag går igenom olika stadier. Först förnekelse. Om det så skulle spruta blod ur huden på mig så skulle jag tvärneka att jag ens var förkyld. Sen dödsångesten. Jag tror att det är min sista dag i livet. Jag skriver testamenten, slänger soporna så bara min likdoft ska kännas. Jag sätter en lapp på dörren där det står typ "Om jag inte öppnar är jag död. Ring min mamma på <insert number>". Sist kommer Jag är frisk snart-stadiet. Jag planerar saker trots 40 graders feber och säger att "Imorgon är jag nog frisk", vilket alltid resulterar i besvikna miner och massvis att göra.

Den här gången var det annorlunda. Jag hittade SVTplay. Jag behövde inte stressa, jag hade multum med dokumentärer, serier och gottgott att roa mig med. Det fina med Framtiden är ju att den aldrig tar slut. Facebook är bara dåligt för en när man är sjuk. Aldrig får man sympati där på sina tårdrypande statusar. Nej, tacka vet jag Play kanaler.

Efter att jag varit sjuk (i öroninflammation för informationens skull) så hade vi en awesome vecka i skolan. Steven M Ilous var hos oss och hade workshop i en vecka. Det var sweet. Vi fick göra reklamspots. Vår ägde.

Sen besökte jag Huvudstaden också. För föste gången någonsin i mitt lilla liv kände jag "Jääävlar va skönt att jag bor på ön." När jag gått av bussen och började gå i tunneln mellan Centralstationen och tunnelbanan fick jag nästan panik. På Gotland ser man människor man möter i ögonen, inte för att hälsa uten helt enkelt se vilket släktskap man har. Ibland upptäcer man att det är ens siamesiska tvilling på distans. Jag försökte tydligen med detta även i den tunneln, vilket resulterade i kaos. Människorna trodde jag var psykiskt sjuk och ryggade tillbaka när jag försökte ta ögonkontakt, jag höll på att bli vindögd och var nära en nackskada innan tunneln var slut.

När jag väl satt mig på tuben, skrattade jag för mig själv och insåg att jag ÄR en tant. Jag kände mig mystidkt avslappnad och kännde ingen stress alls över att hinna med det jag skulle. Helgen löpte vidare i fantastiska skratt med nya och gamla vänner. En fin standup av Heinrich Harder. En kul utekväll på Kellys. En efterlängtad middag på Söder med en gammal vän och SciFi mässan i Älvsjö.

På båten hem över Östersjön gungade det så urjävligt att samtliga (jag blir knappt aldrig sjösjuk) inklusive personalen låg platt på golvet. Jag har aldrig någonsin sett 394 passagerare en måndag kväll på Gotlandsbåten ligga så platt. Efter en och en halv timme av helvetsgungande stod jag inte ut. Jag ställde mig upp. Hasade mig med arman uthållna från kroppen, för balansens skull, till cafiterian. Jag slet åt mig en torr räkmacka och en Loka. Jag tänkte i mitt gungande sinne att det enda som kan hjälpa mot så kraftigt illamående är ju att äta. Logiskt? Nja. Kassörskan tittade på mig lika skeptiskt som Ernst-Hugo Järegård på sina simulantpatienter. "Är du verkligen säker på det där?" Jag:"JA! Fan det kan ju inte bli värre" Kassörskan håller krampaktigt i disken och ger mig en kräkspåse till mackan. Jag ler, blek i ansiktet. Går tillbaka till min plats (läs - vinglar från sida till sida av skeppet)

sätter mig på stolen (med sjukt många konstiga blickar av andra passagerare), försöker hålla i mackan, gaffeln, Lokan och mig själv. Trycker i mig torra räkor, majonäs och ett skrumpet salladsblad. Sveper Lokan. Sen... Inser jag att det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag mår som en kung. Hånler åt de andra stackarna som inte inser att räkmacka är svaret på deras lidande.

Jag kankse borde skriva en manual i ämnet?

Kommer hem, till en tom lägenhet. Som jag inte avrit ensam i på väldigt länge. Njuter av att kunna gå och nakenbajsa med öppen dörr och living the dream så att säga.

Out. I'm Fucking Mental!