sprattagg [sprättägg utan prickar]

Nu gäller det. Nu är det på riktigt. Nu har det ett slut. Nu börjar det. Mitt liv utan cigaretter. Jag har tröttnat (läs: jag har ingen balkong, ingen i klassen röker, jag har inte råd, det är kallt på den här ön) på att röka. Nu får det vara nog. Jag bävar för dom kommande dagarna. Det är förvisso inget jag inte gjort innan. Men nu är det på riktigt. Ångesten ligger ganska tung, ska jag sluta med något som jag hatälskar? Jag kommer sakna det. Att känna att en drog lugnar en, belönar en när man gjort något jobbigt, väntar med en när man är nervös och som finns där när man har tråkigt.

Nu tänker jag bli tjock, helt rabiat i humöret, bli förbannad för minsta lilla, vräka i mig choklad, börja gråta för ingenting, få ångestattacker, få för mig att jag måste röka och slå folk men framför allt lukta gott.

Jag är värd att få klara av att sluta. Jag har förberett mig psykiskt ett par dagar. Men nu har jag en hel helg att gråta och skrika på. Låta det krypa i hela kroppen och förbanna mig själv för att jag ens började. Jag har en plan, man kan inte göra sånt här (som är dåligt för själen) utan att ha en plan. Eller två. Jag ska städa hela lägenheten minutsiöst. Sova. Måla sovrummet. Köpa färg till vardagsrummets fondvägg och måla den. Jag kan putsa fönstrarna. Sortera garderoben. Spela hög musik och gråta och sova lite till. För jag har bara börjat. Med att sluta.

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv utan nikotin.