Krokusbarnvagnar
Funderar nu här i dagens situation om hurvida intressant Stockholm är.
Solen skiner, Barnvagnarna poppar upp som onda Krokusar och med ens rör sig hela stockholm just där jag försöker gå. Självklart skall jag och Mikaela ut och gå en sväng imorgon, och vi tänkte ta Rolambhovsparken men det kan man ju F . E . T glömma om det lyser en uns av UV ljus ute.
Appropå det så satt jag och min arbtskompis Robin ute i solen igår och pratade om livets små finurliga vändningar, jag hade ryggen lutad emot en fasad och benen utsträckta över trottoaren, självklart flyttade jag in mina lemmar om det kom en krokusbarnvagn, rullstol eller annat hjulburet fordonsliknande som inte kan hoppa ner för trottoarkanter eller ta sig över mina lätt utspridda lemmar. När vi va som mest inne i disskutionen om skilsmässa och varför folk överhuvudtaget gifter sig kommer det Gubbe (man 56+ halvflint portfölj ja ni vet...) och jag flyttar inte på fötterna han såg ju någorluna viril ut för att ta ett lite högre steg över min fot. Men ack så FEL jag hade!
Han Sparkar in min hålfot så den flyger til Jutahejti och en sväng förbi månen samtidigt som han vänder huvuidet emot mig och fräser så salivet står som stumpar om munnen att : TA in fötterna! Jag hinner inte riktigt reagera innan jag stirrar stint på honom och säger lungt: Du Herrn, det där va JÄÄÄÄÄVLIGT onödigt. Sen släpar han sin dåliga karma och sjaskiga uppsyn vidare nerlängs gatan. Snacka om patetisk människa. Hade han inte bara kunnat sagt något om dagens ungdomar eller gett oss nån spydig kommentar, nej han skulle promt sparka mig på foten som jag hade ont i. Dåligt.
Sen fölöpte eftermiddagen i sol och en ljum kväll. Vi va hos Madelen och kvällen var lyckad.
I morse kännde jag panik, något hade jag minsann glömt, jag kunde inte minnas vad men sen: jodå att skicka ett mess till min Mamma när jag kom hem. Jag ringer uppoch försöker kvittra med min mesta jag-är-din-favoritdotter-fastän-du-har-oroat-dig-helanatten röst. Och det verkade gå hem. Det känns bra!
Nu ska jag duscha och sova middag en stund, Pappa hade inte tid att träffa mig i em för tåget va försenat.
Josefina, Stockholm är inte lika vackert och stadens färgspectrum är i gråskalor utan dig vid min sida.
Min övriga skara av älskvärda människor får en liten kram (ensåndär mjuk mysig kram)
I'm fucking Mental
Solen skiner, Barnvagnarna poppar upp som onda Krokusar och med ens rör sig hela stockholm just där jag försöker gå. Självklart skall jag och Mikaela ut och gå en sväng imorgon, och vi tänkte ta Rolambhovsparken men det kan man ju F . E . T glömma om det lyser en uns av UV ljus ute.
Appropå det så satt jag och min arbtskompis Robin ute i solen igår och pratade om livets små finurliga vändningar, jag hade ryggen lutad emot en fasad och benen utsträckta över trottoaren, självklart flyttade jag in mina lemmar om det kom en krokusbarnvagn, rullstol eller annat hjulburet fordonsliknande som inte kan hoppa ner för trottoarkanter eller ta sig över mina lätt utspridda lemmar. När vi va som mest inne i disskutionen om skilsmässa och varför folk överhuvudtaget gifter sig kommer det Gubbe (man 56+ halvflint portfölj ja ni vet...) och jag flyttar inte på fötterna han såg ju någorluna viril ut för att ta ett lite högre steg över min fot. Men ack så FEL jag hade!
Han Sparkar in min hålfot så den flyger til Jutahejti och en sväng förbi månen samtidigt som han vänder huvuidet emot mig och fräser så salivet står som stumpar om munnen att : TA in fötterna! Jag hinner inte riktigt reagera innan jag stirrar stint på honom och säger lungt: Du Herrn, det där va JÄÄÄÄÄVLIGT onödigt. Sen släpar han sin dåliga karma och sjaskiga uppsyn vidare nerlängs gatan. Snacka om patetisk människa. Hade han inte bara kunnat sagt något om dagens ungdomar eller gett oss nån spydig kommentar, nej han skulle promt sparka mig på foten som jag hade ont i. Dåligt.
Sen fölöpte eftermiddagen i sol och en ljum kväll. Vi va hos Madelen och kvällen var lyckad.
I morse kännde jag panik, något hade jag minsann glömt, jag kunde inte minnas vad men sen: jodå att skicka ett mess till min Mamma när jag kom hem. Jag ringer uppoch försöker kvittra med min mesta jag-är-din-favoritdotter-fastän-du-har-oroat-dig-helanatten röst. Och det verkade gå hem. Det känns bra!
Nu ska jag duscha och sova middag en stund, Pappa hade inte tid att träffa mig i em för tåget va försenat.
Josefina, Stockholm är inte lika vackert och stadens färgspectrum är i gråskalor utan dig vid min sida.
Min övriga skara av älskvärda människor får en liten kram (ensåndär mjuk mysig kram)
I'm fucking Mental
Kommentarer
Postat av: Eves morsa
Bra att du inser att du slipper undan med mer nu när du flyttat ....men låt det inte bli nån vana.....
Trackback
