Jag vill inte behandla dig fel.
Den 4 November 2010 tog jag upp ett ödesdigert samtalsämne med min oslagbara Lars-Gunnar som ditintills och fortfarande är den som bär mina känslor. Vår odefinerade relation fungerade inte som den skulle längre. Bostadssituatioer, underliggande ångest för vad som komma skall och framtiden. Inget gick ihop. Jag blev ledsen och arg och behandlade dig fel. Jag ville inte behandla dig fel.
Du betyder aldeles för mycket. Du är värd så mycket mer. Jag vill inte att det ska sluta i ett fjantbråk om en skitsak och bli fel i kommunikationen. Jag förväntade mig att den enda mannen som jag skulle kunna prata med det här om skulle förstå mig, inte bli arg och rädd och försvinna i försvar. Du förstod. Du nickade och uppmuntrade till allt jag sa och du sa att jag var klok.
Det skar i hjärtat. Samtidigt som mycket av mig kände mig trygg i beslutet. Ur så lång tids ångest blev det ett beslut om att sluta ha en relation som är mer än vänner. För vi är så starka så vi kan hantera det. Vi kan klara av det.
Jag vill inte förlora, jag vill inte glömma, jag vill inte sluta. Jag vill bli gammal och glömma med dig, jag vill leva med dig, jag vill så mycket med dig.
Men att vara 23 år och ha en utbildning framför sig kanske betyder mer? Att vara rationell och släppa taget kanske är rätt? Att se dig gå och ge dig friheten till världen kanske är bättre?
Att vara trygg med beslutet, och att gå skilda vägar, och att lita på om det är meningen att du skall vara den jag ska dela mitt liv med så kommer det att bli så, känns långt borta. Att lita på ödet känns läskigt.
Det känns förjävligt att vara utan något som fått mig att må så bra. Att avstå ifrån dig som fått mig att skratta så hejdlöst. Att rationallisera bort dig som lärt mig så mycket om känslor. Som lärt mig att tycka om mer än någonsin.
Det skär i hela min kropp när jag tänker på att vara utan dig. Tårarna bränner och kommer så fort jag är ensam och tänker på att vara utan dig. Men för det mesta är jag glad och trygg, för att du säger att jag är klok. För att du säger att det kommer bli bra. För att du om någon tror på oss. På mig. På vår unika relation vi haft.
Det känns avgrundssvart att inse att det inte finns en andra chans. Jag kommer aldrig hitta någon som du igen. Jag vill inte hitta någon som du igen.
Jag vill bara säga tack. (L)
Du betyder aldeles för mycket. Du är värd så mycket mer. Jag vill inte att det ska sluta i ett fjantbråk om en skitsak och bli fel i kommunikationen. Jag förväntade mig att den enda mannen som jag skulle kunna prata med det här om skulle förstå mig, inte bli arg och rädd och försvinna i försvar. Du förstod. Du nickade och uppmuntrade till allt jag sa och du sa att jag var klok.
Det skar i hjärtat. Samtidigt som mycket av mig kände mig trygg i beslutet. Ur så lång tids ångest blev det ett beslut om att sluta ha en relation som är mer än vänner. För vi är så starka så vi kan hantera det. Vi kan klara av det.
Jag vill inte förlora, jag vill inte glömma, jag vill inte sluta. Jag vill bli gammal och glömma med dig, jag vill leva med dig, jag vill så mycket med dig.
Men att vara 23 år och ha en utbildning framför sig kanske betyder mer? Att vara rationell och släppa taget kanske är rätt? Att se dig gå och ge dig friheten till världen kanske är bättre?
Att vara trygg med beslutet, och att gå skilda vägar, och att lita på om det är meningen att du skall vara den jag ska dela mitt liv med så kommer det att bli så, känns långt borta. Att lita på ödet känns läskigt.
Det känns förjävligt att vara utan något som fått mig att må så bra. Att avstå ifrån dig som fått mig att skratta så hejdlöst. Att rationallisera bort dig som lärt mig så mycket om känslor. Som lärt mig att tycka om mer än någonsin.
Det skär i hela min kropp när jag tänker på att vara utan dig. Tårarna bränner och kommer så fort jag är ensam och tänker på att vara utan dig. Men för det mesta är jag glad och trygg, för att du säger att jag är klok. För att du säger att det kommer bli bra. För att du om någon tror på oss. På mig. På vår unika relation vi haft.
Det känns avgrundssvart att inse att det inte finns en andra chans. Jag kommer aldrig hitta någon som du igen. Jag vill inte hitta någon som du igen.
Jag vill bara säga tack. (L)
