google.se har fått mina fingrar att blöda.
Här sitter man i ångestens tider. Skolan "börjar" om 2 dagar. Arbeterna som terminsenligt är lagda över jul, de slutar vecka 3. Har ni hört något så dumt? Skulle helst vara färdiga igår. Eller nyss. Får obehagliga flashbacks från gymnasietiden då allt skulle vara klart nyss. Men där gick det att prata omkull de stackars handledarna. Men icke inte här. Fan. Här har man skaffat sig en verbal förmåga till ingen nytta. Attans. Har suttit med gruppkompis på skolan hela dagen. Slängt ihop ett arbete. Rättare sagt ett halvt. Trots all stress känner jag att det inte är några problem. Det konstiga lugn som lagt sig över mig kan jämföras med döden. Sista steget efter ångest och ilska är just acceptans. Jag har accepterat att det antagligen kommer gå åt helvete. Men vem fan bryr sig? Det är inget man inte kan resta! Har googlat sönder mina fingrar på plåt, linoljefärg och plastfärger. Konstaterat att det bara finns en sak att göra. Skrota internet, det är ju endå bara en fluga, hugga tag i mina egna anteckningar och lusa på biblioteket. Eller det sista och absolut roligaste, att hederligt ringa folk. Per telefon. HA!
Nog så. Nyaste jävla påhittet jag fått för mig är följande: Jag har fått någon konstig böjelse för småfågelspår i snön. Det gör liksom lite ont i hjärtat, du vet sådär så det snörper till, som när man ser något riktigt sött. Mamma tror det är min biologiska klocka. Fan heller. Jag vill inte ha fågelbarn heller?! Jag kan inte sluta fnittra när jag ser de små hopp spåren, som liksom irrat runt, blivit skrämda och inte vetat vart de skulle ta vägen. Jag undrar vad det är för små äventyr småfåglarna är ute på i snön, vad de tycker om snön, måhända kallt om tassen?
Sen blir jag nedstämd när jag kommer på att jag inte kommer kunna roa mig åt detta när snön försvunnit.
Småfågelspårskådandet. Det gör mig ledsen. Jag funderar på att man skulle fanimig ha blivit hund. Så man kunde "se" med näsan. Jag visualiserar det som i ett typ jaktspel. Där spåren efter viltet försvinner som gullysande spår bland det höga gräset. Småfågelspår i nysnön gör mig fnittrig. Barnsligt fnittirig. Jag vill hämta närmsta pinnar, silvertejpa fast de på skorna och leka kråka. Stega runt i snön med stora steg och leka lillkråka.
Det allra nyaste, och mest irriterarnde, påhittet är tangentbordsskrivande. Det är faktiskt bara någon timme gammalt. Jag har fått nys på något som gör mig så förbannat avundsjuk. Folk som kan skriva helt utan att titta på tangentbordet. Dessutom jättesnabbt. Jättesnabbt kommer jag nog alldrig kunna skriva. Men fan man kan ju tycka att jag borde klara av att inte titta. DET ÄR FÖRBANNAT SVÅRT! Men jag har kommit underfund med att man upptäcker sina stavfel mycket lättare och att jag kanske tillochmed kan spara lite tid. Så nu övar jag som attans och ser ut som en idiot när jag inte försöker titta på tangentbordet. Det ska gå.
Nu tillbaka till de attans studierna en stund till.
Peace out!
Nog så. Nyaste jävla påhittet jag fått för mig är följande: Jag har fått någon konstig böjelse för småfågelspår i snön. Det gör liksom lite ont i hjärtat, du vet sådär så det snörper till, som när man ser något riktigt sött. Mamma tror det är min biologiska klocka. Fan heller. Jag vill inte ha fågelbarn heller?! Jag kan inte sluta fnittra när jag ser de små hopp spåren, som liksom irrat runt, blivit skrämda och inte vetat vart de skulle ta vägen. Jag undrar vad det är för små äventyr småfåglarna är ute på i snön, vad de tycker om snön, måhända kallt om tassen?
Sen blir jag nedstämd när jag kommer på att jag inte kommer kunna roa mig åt detta när snön försvunnit.
Småfågelspårskådandet. Det gör mig ledsen. Jag funderar på att man skulle fanimig ha blivit hund. Så man kunde "se" med näsan. Jag visualiserar det som i ett typ jaktspel. Där spåren efter viltet försvinner som gullysande spår bland det höga gräset. Småfågelspår i nysnön gör mig fnittrig. Barnsligt fnittirig. Jag vill hämta närmsta pinnar, silvertejpa fast de på skorna och leka kråka. Stega runt i snön med stora steg och leka lillkråka.
Det allra nyaste, och mest irriterarnde, påhittet är tangentbordsskrivande. Det är faktiskt bara någon timme gammalt. Jag har fått nys på något som gör mig så förbannat avundsjuk. Folk som kan skriva helt utan att titta på tangentbordet. Dessutom jättesnabbt. Jättesnabbt kommer jag nog alldrig kunna skriva. Men fan man kan ju tycka att jag borde klara av att inte titta. DET ÄR FÖRBANNAT SVÅRT! Men jag har kommit underfund med att man upptäcker sina stavfel mycket lättare och att jag kanske tillochmed kan spara lite tid. Så nu övar jag som attans och ser ut som en idiot när jag inte försöker titta på tangentbordet. Det ska gå.
Nu tillbaka till de attans studierna en stund till.
Peace out!
